TE DEUM, LAUDAMUS! Så kan det kanske vara dags och på sin plats att jag något presenterar mig själv, på ett lite mer personligt sätt och så att säga därmed träder ut i offentlighetens ljus...., detta också med tanke på den stora, ekumeniska och inte minst omvälvande, personliga händelse som, Deo volente, planeras att äga rum om ungefär en och en halv månad, nämligen prästvigningsmässan Lördagen den 19 maj 2012, alltså på den helige undergöraren och ärkebiskopen S:t Dunstan av Canterburys minnesdag, en av den tidiga, nordeuropeiska Kyrkans mest aktade helgon, kanske mest känd för sin speciella förmåga att handskas med djävulen...
Jag heter alltså Matteus Maria Furemalm, (det är både mitt prästnamn och mitt folkbokföringsnamn, även om jag nog mest kallas 'Mats' av de som känner mig), har nått den anmärkningsvärda åldern av 46 år, hur nu det gick till, och är bördig från Wärmland, skaldernas undersköna och mytomspunna landskap, där jag växte upp mellan älven och skogen, i Säffle, Wärmlands Venedig. Efter att i ungdomen tillbringat ett antal år på Cypern och i Grekland, där bl a mina första möten med den Ortodoxa kyrkan gjorde djupa och livslånga intryck på mitt kristna liv, så har jag större delen av mitt liv bott här i Stockholms City och under åren verkat som bl a frilansjournalist, städare, väktare/arbetsledare, ordningsvakt, t f butikschef, taxichaufför, åkare (egen företagare i taxibranschen) och de senaste fjorton åren alltså som präst, varav de drygt tio senaste åren som komminister i S:t Matteus i Vasastan. Efter teologistudier i Stockholm och Uppsala, prästvigdes jag i Svenska kyrkan, Visby stift, 1998 av biskop emeritus Biörn Fjärstedt och verkade en kort tid på denna vackra ö, den första tiden i Bunge pastorat (med Fåro) och senare Garde pastorat, innan jag återvände till Stockholm. Jag är både teologie och filosofie magister och har förutom teologi även studerat psykologi, retorik, egyptologi och juridik. Jag gjorde mitt examensarbete för teologie magisterexamen i religionspsykologi och liturgik, med temat: "Att koppla grepp om det onda". Just liturgivetenskap var mitt huvudämne och det är fortfarande mitt huvudsakliga intresseområde inom teologin och får jag ostörd gräva ner mig i gamla missalen och ritualen är jag nog som lyckligast... Det, och att sedan få fira den heliga Mässan inför Herrens altare, är det som ger mig allra störst kraft och glädje i livet!
Nu har jag dock begåvats med också andra glädjeämnen i livet. Jag är gift med Merja, diakonissa i Finska församlingen i Stockholm och jag är framför allt pappa till Anastasia Maria, 8 år. Under många år har vi tillsammans lett populära pilgrimsresor i Italien, till bl a Rom, Assisi, Subiaco, Cascia, Loreto och San Giovanni Rotondo, Europas allra största vallfartsort med den helige Pio av Pietrelcinas grav. Då vi nu har en stor del av släkten i Rom, är vi i 'Caput Mundi' ett antal gånger under året och jag betraktar utan någon tvekan Rom som Staden, 'Urbs'. Italien är hemma och där har vi många goda vänner, bland klosterfolk och prästerskap, men så jobbar vi ändå och är verksamma även i Sverige... Även kristna resor i Finland, där övrig släkt finns, och i Baltikum har stått på programmet och nu i augusti även till olika kloster i Ryssland.
För en del inom svenskkyrkligheten är jag nog känd inte minst för det arbete med och kring Stilla veckans och Påskens gudstjänster och kristna traditioner som jag under några år fick förmånen att leda här i S:t Matteus församling samt kanske också för de många pilgrimsresorna och ett antal föredrag runt sådana ämnen som Ortodoxa kyrkans tro och liv, kristen konst, ikonografi, Påskens historia och Gudsmoderns och helgonens liv och historia.
Nu tar jag alltså, efter lång betänketid, ett helt nytt steg i min andliga resa och blir under våren, vad jag själv skulle vilja kalla ortodox-katolsk, präst i Nordisk-katolska kyrkan, vilket för mig personligen på det mest optimala sättet förenar min i grunden ortodoxa tro - den odelade Kyrkans tro - med min västliga tradition och min historia som latinsk kristen. Hela mitt kristna liv har jag haft svårt att välja, då kärleken varit lika stor till både det katolska och det ortodoxa, både till det latinska och det bysantinska, både till det västliga och det östliga, så till slut har jag helt enkelt bestämt mig för att inte välja! Jag har bestämt mig för att, med den salige Johannes Paulus II:s profetiska ord, "andas med kristenhetens båda lungor"!
Därmed är jag alltså nordisk-katolsk, fullt ut katolsk, men därmed inte endast romersk; fullt ut ortodox, men därmed inte endast bysantinsk; fullt ut evangelisk, men därmed inte endast reformatorisk; fullt ut karismatisk, men därmed inte endast pentekostal! Fungerar detta? Ja, jag tror det och jag tänker, med alla intresserade som känner som jag och som vill vara med om denna resa, att försöka bevisa det i praktiken. Nordisk-katolska kyrkan representerar för mig, får jag nog säga, 'mina drömmars kyrka', den kyrka jag i stort sett skulle landat i om jag själv fått önska fritt och den kyrka som jag därför nog aldrig trodde fanns. På så sätt, ser jag NKK som den bäst bevarade hemligheten i den katolska Kyrkan och i den svenska kristenheten! Kanske låter det för bra för att vara sant, och många intresserade som vi haft kontakt med den senaste tiden har sagt just detta, men varför skulle inte just vår tid kunna få vara med om ett viktigt kapitel i svensk kyrkohistoria? För det är just detta som vi nu upplever...
Det viktiga för mig personligen, i detta sammanhang när jag nu lämnar Svenska kyrkan, är att inte 'starta eget', inte bilda ännu en sekt på den kristna kartan, inte forma något helt nytt samfund utan någon djupare förankring i Kyrkans historia, utan min vilja har i stället väldigt tydligt varit att, med mitt evangeliska och nordiska arv, få anknyta till ett redan etablerat sammanhang, att få bli en del av en kyrka som har hela sin förhistoria gemensam med hela den Romersk-katolska kyrkan, att få gå in i en kyrka som har sin tro och teologi gemensam med hela den Ortodoxa kyrkan och att få del av en obestridlig, apostolisk succession och en sakramentsförvaltning som på olika sätt är fullt ut accepterad och godkänd av nästan samtliga av de andra, kanoniska kyrkorna. De höga företrädare för både den Romersk-katolska och den Ortodoxa kyrkan som vi fått anledning att möta och samtala med under den senaste tiden, både i Sverige och utomlands, har också samtliga välkomnat oss och tagit emot oss med ett öppet och generöst sinne, som jämbördiga bröder i Kristi Kropp, och de har samtliga betygat oss den fulla giltigheten i PNCC:s och NKK:s katolicitet, i erkännande av vår självklara, apostoliska succession och våra ämbetsbärares sakramentsförvaltning. Detta är kanske det som avgjorde det hela för mig personligen. Även om det med säkerhet inte blev som Martin Luther en gång tänkte sig och även om hans uppsåt nog inte heller var att bilda något nytt utanför Kyrkan, så kan man ändå säga att jag känner att jag nu går åt helt motsatt håll än vad han gjorde.
Vi börjar visserligen i Sverige i liten skala, det är sant, (men så började det ju en gång...) och även om det naturligtvis kommer att innebära mycket arbete, så är det också en förmån att s a s få vara med i den första generationen av NKK i Sverige och få vara en liten del i att bygga upp något som vi tror med tiden kan bli riktigt fantastiskt, med bistånd av andra, goda krafter. Den grundläggande kyrkounionen 'Union of Scranton' med sin egen biskopssynod ICBC, International Catholic Bishops Conference, är redan på plats och verksam. Allt detta har det tidigare skrivits rätt så mycket om på NKK:s svenska blogg, http://nordiskkatolsk.blogspot.se/, liksom att vår moderkyrka, PNCC, Polish National Catholic Church, redan sedan länge har partiell (och reciprok) interkommunion och gemensam sakramentsförvaltning (vad gäller de pastorala sakramenten) med den Romersk-katolska kyrkan i USA och Canada, något vi arbetar från båda håll med att få till stånd även här i Europa, och Nordisk-katolska kyrkan har förra året fått sin första biskop, H. H. Roald Nikolai Flemestad i Oslo, som nu är fullt upptagen med alla intresserade lekmän, präster och församlingar ute i Europa som söker sig till Union of Scranton och NKK.
Fem livaktiga församlingar inom NKK finns redan i Norge, fyra församlingar inom PNCC i Italien och NKK har även fått sitt första kloster i Tyskland, utanför München. Uppgifter om detta hittar ni under flikarna högst upp på NKK:s svenska blogg, men..., fler, stora och fantastiska saker är på gång i dessa länder och andra länder runt omkring oss, med andra församlingar och provinser som är under bildande inom den snara framtiden, men om detta får jag naturligtvis inte säga något än..., annat än att vi i NKK Sverige nog väldigt snart får se oss som en liten del i en mycket större kyrkogemenskap... Just nu händer det förbluffande och överraskande saker varje dag och trycket är stort på oss att på ett rätt sätt ta hand om alla intresserade och alla förfrågningar.
Men, det vi måste börja med, är som alltid i Kyrkans historia, den heliga Mässan, Kyrkans enda, egentliga existensberättigande! Därför kommer vi i inledningen avv NKK:s historia i Sverige att lägga i stort sett alla våra resurser och all vår kraft på att få till stånd en regelbunden, vacker, värdig, högtidlig och helig högmässa, djupt personlig och både jublande och meditativ, med stort deltagande av hela församlingen, och samtidigt både traditionell och därmed högst modern. Detta är vår största utmaning, men lyckas vi skapa sådana gudstjänster, fast förankrade i Kyrkans tradition och med ett budskap om det eviga livet som betyder något i detta det jordiska livet för dagens människor, så kommer församlingen av sig själv! Om prästen återvänder till altaret, så leder Herren själv människorna in i kyrkan! Och det som sedan, i form av olika vägar in i mässan, växer ut ur mässan och gudstjänstens sammanhang, är det som kommer att överleva!
I Sverige bildades därför den första, svenska församlingen av NKK redan förra året, Gudsmoderns Beskydds mission i Stockholm (enligt NKK:s definitioner är en 'församling' bestående av minst tjugo döpta, krismerade personer över 18 år; innan detta antal uppnåtts är det en 'mission'), som med tiden är tänkt att verka som en moderförsamling för Sverige, men som under en tid nu väntat på en präst som kan ta på sig ansvaret för denna mission. Vår första diakon, Petrus Michael Catenacci, en mångårig medlem i NKK och administrator för NKK Sverige, vigdes i februari i år, tillsammans med en akolyt, Magnus Sterner, för församlingen, vilket det nyss rapporterades på den svenska bloggen om. Under Påsken kommer jag själv att upptas i NKK och krismeras. Då jag tidigare alltså under lång tid verkat i en andlig tjänst och även har en grundlig, teologisk examen, och med tanke på det stora behovet av att få igång församlingsverksamheten, kommer jag även under Stilla veckan, enligt biskop Roald Nikolais uttryckliga önskemål och vilja, att få de första vigningarna sammantagna i en följd, fram t o m att jag också diakonvigs av biskopen i samband med Påsknattsmässan.
Den 19 maj kommer sedan PNCC:s och hela Union of Scrantons primas, H. E. ärkebiskop Anthony Mikovsky, till Stockholm för att prästviga undertecknad, i S:t Peters metodistkyrka på Upplandsgatan 12 i centrala Stockholm, och under sommaren och hösten börjar så NKK:s egentliga arbete på allvar i Sverige, med regelbundna gudstjänster och andlig utbildning, för att rusta den växande församlingen. Redan samma helg kommer ett antal personer som uttryckt sitt intresse för detta att krismeras och upptas i Nordisk-katolska kyrkan och församlingen i Stockholm och så börjar vår resa...
En viktig princip inom NKK, är att kyrkans ämbetsbärare själv skall försörja sig (och sin eventuella familj, då det prästerliga celibatet inte är obligatoriskt inom NKK eller PNCC). Från årsskiftet började jag därför mitt nya, sekulära arbete, som kronoinspektör på Kronofogdemyndigheten, då myndigheten i sin nya organisation sökt få in också de värden som jag representerar och den kompetens som jag besitter, i mötet med olika människor som ofta befinner sig i svåra och pressade situationer i livet. Detta är nu också ett arbete som är alldeles utmärkt att kombinera med att vara församlingspräst och leda gudstjänster på söndagar och helgdagar, för min första identitet är och kommer alltid att vara såsom präst, för präst är i grunden inget arbete utan ett kall och något man är, även om man för sin försörjning har ett ett rent världsligt yrke och kanske också t o m bör ha det.
Efter min avskedspredikan i S:t Matteus, på Jungfru Marie Bebådelsedag 25 mars, lämnade jag också Svenska kyrkan, ett beslut som vuxit fram under några år. I samband med detta vill jag passa på att tacka, först och främst min hustru och min familj för deras tålamod, stöd och kärlek under denna tid, men också alla gamla kollegor i Svenska kyrkan, alla underbara församlingsbor som jag fått förmånen att dela dessa år i S:t Matteus med, alla ledamöter i kyrkoråd och kyrkofullmäktige, alla systrar, bröder och fäder i Societas Sanctae Birgittae (som jag har så mycket kunskap att tacka för), min tidigare vigningsbiskop Biörn Fjärstedt, och, inte minst, kyrkoherde Madeleine Eurenius i S:t Matteus och biskop Eva Brunne i Stockholms stift, som jag respekterar från djupet av mitt hjärta och som jag hela tiden försökt informera om mina planer. Båda har på olika sätt varit ett stort stöd under denna övergångstid. Jag hoppas att även i framtiden få räkna er som mina vänner i Kristus!
Som ni förstår, är det utan någon som helst bitterhet eller besvikelse som jag nu lämnar Svenska kyrkan. Det finns, till min kännedom, inga konflikter, strider eller skiljaktigheter, mellan mig och någon enda i Svenska kyrkan. Det enda jag nu gör, är att jag, med förväntan och i förlitan på Gud, tar konsekvensen av min tro och teologi, för att pröva om det är så som jag och många andra tror, att detta är enligt Guds vilja och att vi har en uppgift, liten eller stor, i detta verk!
På NKK: svenska blogg, http://nordiskkatolsk.blogspot.se/, finns väldigt mycket information om vad NKK är och om våra intentioner inför framtiden. Jag uppmanar er alla att läsa det först. Om allt det ovanstående, d v s om en genuin, inhemsk, ortodox tro enligt västlig tradition och utlevd i en nordisk kontext, samt om hur vi tillsammans skall åstadkomma detta, vill jag naturligtvis gärna också tala mer om, med alla intresserade, och gärna då vi ses för att fira gudstjänst tillsammans, men jag avslutar för denna gång, med att tillönska alla läsare av denna min privata blogg
Guds frid och Gudsmoderns beskydd!
